Skriver egentligen bara för att meddela att jag lever, fast det vet nog de flesta som läser denna blogg eftersom de flesta träffar mig dagligen är vän med mig på Facebook.

I skrivande stund befinner jag mig i en schäslong i Solna. Jag borde egentligen vara fullt påklädd och klar, men jag tycker att eftersom jag är ledig från och med i dag så får jag faktiskt vara lite slapp och inte riktigt göra som andra vill och tycker att jag ska göra.

Jag gick på desperat jakt efter något att äta nyss. I kylen hittade jag bara mat- och salladstillbehör, så som lättmajnonäs, salladsdressing o.s.v, och i köket hittade jag bara ett stort paket knäckebröd…. Glömde jag att säga att jag är hemma hos Nikki förresten?

Det är i alla fall grymt skönt att komma bort från Köping, jobbet och allt jobbiga, så som crush, plikter, städning och allt annat lame, och bara vara.

Nu ska här njutas!

I dag är det riktigt skitväder. Det regnar och känns allmänt som höst. Tänkte i bilen på väg hem att jag hade höstkänslor och fick lite känslan av att det snart skulle bli jul. Fårga mig inte varför.

Förutom det vanliga så är det faktiskt en sak som hänt som väckte en hel känslor inom mig, nämligen det faktum att Anton Hysén har gått ut och berättat om sin sexuella läggning. Känslan jag fick blev, tyvärr, någon form av medlidande – jag tycker synd om honom. Han kommer nu av gay-maffian att ses som en hjälte, någon som kan ”leda vägen” och öppna hela idrottsvägen. Han kommer bli ombedd att hålla tal vid Pride, få pris på bög-galor och bli älskad av ”bögvärlden”(som för övrigt redan hyllar honom på QXs hemsida). Det är inte hans ”avslöjande” eller något med honom som väcker denna känsla utan snarare ”bögvärldens” reaktion. ”Proffsbögar” tycker till, är helt i extas och ska lämna råd. Någon qruisermedlem har skapat en klubb för att ”visa sitt stöd”(varav hälften säkerligen är med för att han är snygg) och ”bögvärlden” har ”fått” sin första elitidrottare. Bättre upp, de har ”fått” en Hysén, bättre än så kan det väl inte bli? En fotbollskille med känd fotbollspappa och fotbollsbror som båda har stora fotbollskarriärer bakom sig som, enligt ”bögvärlden”, är så ”hetro” det kan bli är väl även det bästa som kan hända just ”bögvärlden”. Logiken säger ju att det borde finnas många fler därute som har en ”annorlunda” läggning men som inte väljer att berätta det för att de kanske inte vill att just det ska ta över personen.

Det som stör mig är att alltet har blivit så förstorat och uppdelande. ”Bögvärlden” bevisar ytterligare en gång att vi bögar inte alls tillhör övriga världen(d.v.s. ”hetrovärlden”), utan ger tips, TIPS, till Anton hur han nu ska leva sitt liv. Vadå tips? ”Anton, nu när du är bög så tål du inte mjölk”. Det ändå tips han behöver, och redan fått kan man hoppas, är väl ”var dig själv”. Jag hoppas att Anton kommer fortsätta sitt liv som vanligt, spela fotboll och sikta efter den riktiga proffsvärlden och tacka nej till tal och andra ”viktiga” uppgifter inom ”bögvärlden”. Att han kommer få pris för detta är så gott som klart, men mer än så måste det väl inte vara? Anton Hysén är samme man han var i går, det måste även ”bögvärlden” inse. Han har gjort något stort – för sig själv. Jag är säker på att någon därute kommer se upp till honom och känna att ”klarar han det, klarar jag det”, men det som jag tycker att alla, verkligen ALLA, borde förstå att en person inte är en sexualitet utan just en person. Lite därför tycker jag att det hela med ”bögvärlden” bara är överskattat.

Jag vet inte om det kanske är jag som överreagerar , men jag säger nog upp mitt medlemskap i ”bögvärlden” och lever kvar i ”övriga världen” och fortsätter vara Jesper Edelsvärd – kille, 21 år och produktspecialist på Tele2s kundservice främst, därefter någonstans bög .

(P.s. har du någon synpukt på detta, Anton, är du mer än välkommen att ta kontakt med mig)

Jag vet inte om det har med min inställning att göra, men just i dag känns mitt liv annorlunda från vad det gjorde för någon vecka sedan. Hur kan jag inte förklara. Inte riktigt varför heller. Det känns som att jag har anammat lite av ”girl power”- och ”ta ingen skit”-filosofin. Jag antar att alla kan ha sådana dagar då man får en känsla av att någonting har hänt, fastän det inte gjort det. Inte egentligen.

Pratade med min älskade vän Nikki nyss. Insåg då hur mycket jag saknar att bara ha henne ”runt hörnet”. Det rätt så kasst egentligen att jag bara har två personer jag kan umgås med i samma stad jag bor i. Eller, tja, tre kan man väl säga om man räknar med Johanna som bor ett stenkast bort. Så, tre i länet. Hur lät inte det? Tre personer. Fick först lite minipanik men insåg rätt snart att de är rätt bra de tre, och att inte går någon nöd på mig. För jag vet var jag har dem och det är allt som räknas.

Detta fick jag av Sandra på alla hjärtans dag. I denna underbara papperspåse (som stod utanför min dörr) fanns Aladdinhjärtan. Detta gjorde verkligen min Alla hjärtans dag lite gladare och mer ångestfri.

TACK!

In other news har jag skaffat mig en kalender för att styra upp mitt liv ytterligare, möblerat om, hängt med mina underbara vänner och insett att mina vänner är de finaste. Jag har, helt plöstligt, i skrivande stund blivit sjukt tacksam för de jag har, och insett att de gamla låter jag tillhöra just det gamla. Jag lägger det bakom mig och går vidare helt enkelt. Jag och min kalender.

Ungefär såhär startar man en sovautvecka:

1. Vakna till runt sju eftersom man har vaknat vid den tiden i sju dagar nu.

2. Somna om och dröm att man åker till Strömsnäs tillsammans med en gammal klasskamrat.

3. Väl där ska man leta efter ICA som ligger på ett konstigt ställe och man hittar den aldrig, även om man har sett den flera gånger, d.v.s. stressdrömma

4.Vakna till med ett ryck och tyck att allt är otroligt ljust ut. Kolla på klockan och inse att den är 10.30.

5.Ring frissören man bokat tid med och be så hemskt mycket om ursäkt att man missat sin tid (igen, andra gången nu) och boka om tiden till senare i veckan.

Djävla ångest.

Man ska skriva när man har något att skriva. Ungefär så känner jag att det är.

Nu för tiden tycker jag dock att jag har något att skriva om. Jag liksom bygger upp i mitt huvud när jag går på promenad eller inte har något att göra på rasterna på mitt jobb (vilket är varje rast). När jag väl sedan sätter mig framför Bree (som min dator fick heta, döpt efter en idol) så slocknar det totalt i huvudet det på mig. Det där som jag sett framemot att skriva så länge liksom försvinner i tomma intet och vägrar kom fram. Det där som lät så bra, så fyndigt i huvudet är helt borta, helt eller delvis, eller låter inte alls så bra när det väl kommer ut.

Tro nu inte att jag tror att jag själv är värsta hightech-bloggaren och tror att min blogg är större än vad den är. Ska sanningen fram så struntar jag i sådant och skriver mest för att jag vill ha något att komma ihåg och se tillbaka till och för att det är kul. Man får liksom något att göra och något att tänka på. Egentligen stör det mig inget större att det jag vill skriva försvinner eller låter dåligt, jag tycker bara det är tråkigt efter som jag älskar att läsa min gamla blogginlägg, både denna och min gamla au pair-blogg, och liksom känna av det där att jag faktiskt gör och har gjort saker i mitt liv och skratta åt hur grymt rolig jag är. Det inger mig hopp om mig själv om jag ska vara ärlig.

Jag är i ”halvtid” av min s.k. arbetsvecka. Jobbar nämligen måndag-nästatorsdagsvecka, vilket innebär att jag jobbar hela denna vecka och fram tills strax efter åtta på torsdag. Göttmos! eller något, jag vet inte riktigt… Ser dock framemot nästa helg då det eventuellt vankas skidor (troligen inte dock eftersom det verkar vara omöjligt att hitta färdmedel dit vi vill) och massa festande i Stockholm. Hörde också nu från min H att det även vankas finbesök till Kungsör och Hufvudstaden nästa vecka, det ser vi fram emot.

Hm.. Massa annat händer, massa som jag delar med mig av vid ett senare tillfälle.

Stay tuned!

Jag känner för att göra värsta fjortisutloppet, men struntar i det.

Folk är töntar.